Sensationalismen

Det var bättre förr… ja denna utslitna och klyschiga mening har alltid varit förknippad med gamla människor som inte hänger med i dagens melodi. Nu börjar jag känna att det kryper inpå mig också, åldern börjar ta ut sin rätt helt enkelt. Precis som språket förändras hela tiden så förändras vanor och beteenden bland yngre generationer, som jag inte kan identifiera mig med fullt ut. Men jag försöker jobba med självkritik, är det helt fel att det är annorlunda nu än när jag var ung? Reagerar jag enbart för att jag inte känner igen mig och helst vill att det ska vara som när jag var ung? Ibland ja, ibland nej. Men det är svårt.

Något som jag är glad för, är att jag var ung innan det fanns sociala medier och TV- program där du kan fläka ut dig själv gränslöst om du vill (okej Big  Brother fanns faktisk, så jävla gammal är jag inte). Idag kan alla bli en ”stjärna” utan stora skills, det räcker med att våga göra galna saker framför en kamera och många är dem som försöker.  Läste precis sambons blogg där hon tog upp ett klipp från programmet ”Ex on the beach”, en scen där en tjej vill ha hjälp att få ”komma” av sina tjejkompisar för att hon inte vill vara otrogen med sin kille (vad nu hennes definitionen av otrohet är…). Det fnittras och skojas i sänghalmen, deltagarna tycker det är cracy i insticksintervjuerna, men på det hela taget en helt normal dag inom programmets ramar.

Jag har inget emot att tjejer och killar har en fri sexualitet, jöka på bara med vem du vill och hur du vill om det känns bra, men framför kameran där dina insatser kommer finnas kvar resten av livet, där uppstår en schism i alla fall i mitt huvud. Varje gång någon söker på ditt namn så dyker gamla mysiga klipp från den galna ungdomen upp, jäääää…” Jag var ung, behövde pengarna och uppmärksamheten mina kära barn…”.

Men får de inte bara skylla sig själva då? Ja, de är myndiga och där av fri vilja enligt lagens ramar, men jag ser det ändå mer som en rejäl subtil gruppvåldtäkt av programproducenten. De är fullt medvetna om att det finns unga människor som vill synas till varje pris idag och de hittar på koncept där skandaler och sex premieras. De tillhanda har sprit, för att det ska släppa på spärrarna och spela ut alla kort. Och när du vet att din överlevnad i programmet (och din karriär som dokusåpakändis) bygger på att vara så frisläppt som möjligt, då spelar du de kort du har. Är det då ett ”fritt” val av de medverkande? Eller är det inte bara ett stort utnyttjande av unga människor som ännu inte har ett fullt utvecklat konsekvenstänk? Jag mår illa över den cyniska inställning de har till människor. Och frågar man dem så får man alltid svaret: vi tillhanda har bara det som konsumenten vill ha…

Min tonårsdotter skulle säkerligen hoppa till om hon fick se programmet, dö av pinsamhet (iaf framför mig), men en skev bild av hur verkligheten ter sig skulle också gro inombords – precis som de tror att Instagram- bilder är verkligheten. Sensationalismen inom media håller på att gräva en grop som blir svår att ta sig upp ifrån, för den enda vägen är neråt för att hitta nästa guldklimp som säljer ännu mera. Och ungdomarna står på rad för att överträffa våra förväntningar i nästa programsuccé.

Allt var inte bättre förr, men lite.  

Mobilförbud!

mobilforbud

Igår var det stormigt hemma efter att den katastrofala nyheten landat på dotterns bord om att det ska råda mobilförbud under hela skoldagen. Ingen mobil – ungdomarna rasar! Argumentet från min sida att vi klarade oss utmärkt utan mobil under mina skolår var som att hälla vatten på en gås… ”Varför ska vi gå bakåt i utvecklingen?”, ”Vad ska vi göra om någonting händer och behöver ringa?”, ”Vad ska vi göra när det är håltimme och det inte finns något att göra?”. Det här var några av argumenteten som haglade mot mig likt aprilvädret vi har i detta nu.

Jag har ett fåtal gånger fått klara mig utan mobil i modern tid, det suger första dagarna, men efter ett tag så börjar man rent av uppskatta det faktum att du inte går att nå och att du börjar göra andra saker istället för att slentriansurfa. Tiden före smartphone var onekligen annorlunda. Ja visst är det sjukt smidigt att kunna få tag i information när som helst och var som helst, men det är också en stress, för det förväntas att du alltid är online. Att påstå sig vara oanträffbar är idag inte helt okomplicerat.

Att som tonåring bli av med sin mest älskade ägodel, som de mer eller mindre haft med sig från barnsben, måste innebära en abstinens och rådvillhet som är svår att förstå för oss vuxna. Alla som försökt sluta med rökning eller något annat vet hur svårt det är att ändra ett gammalt beteende. Det är lite som att börja leva sitt liv på nytt. Men när du väl känner av friheten av att inte vara kedjad vid ett beroende är euforisk. Att förklara det för en tonåring är dock dömt att misslyckas, de har ett konsekvenstänk som sträcker sig 2 minuter framåt. Den belöning som väntar bakom kullen kan de inte se, de ser bara vad de inte får här och nu. Belöningar som inte går att ta på är skit.

Rektorn på skolan får nog förvänta sig att det blir protester utan dess like under de närmaste veckorna. Och föräldrar kommer att bombas med argument och klagosånger på hemmaplan. Jag kommer observera detta experiment med stort intresse, inte bara för att se hur ungdomarna förändrar sina beteenden, utan också för att se om föräldrarna jobbar mot samma mål som skolan. Kan vi tillsammans gå emot dagens curling och faktiskt lägga undan våra egna intressen och se det ur ett större perspektiv? Eller kommer föräldrar sätta en Ipad i händerna på sina barn istället (för det är tillåtet tydligen) för att det är så synd om dem?

Ja må vara gammal och mossig, men jag hoppas hoppas att det här kommer att fungera. Att vara utan sin mobil i 6-8 timmar är nog inget de kommer att dö av, även om de tror de själva.

Källkritik

ADHD är en bluff! Det är en artikel som just nu sprids på bl.a. Facebook och vi kan inte hålla våra klickglada fingrar i styr och delar friskt. För visst är det härligt när någon går emot strömmen och stoltserar med en psykolog som anses vara större än Pavlov och hans hundar?

Jag kan definitivt hålla med om att vi allt för ofta tar den enkla vägen och tar till piller för att lösa uppgiften. Tänk, ett piller och så rasar kilona på bara ett par veckor, köp! Men den som tar sig tiden att faktiskt läsa hela vägen ner i denna ”artikel” utan att släppa på alla känslor direkt och dela vidare på Facebook, så finner man något intressant. I en finstilt kursiv text längst ner så framgår det att artikeln kommer från ”Kommissionen för Mänskliga Rättigheter”, vilket är något som kokats ihop av Scientologikyrkan. Denna ”kyrka” som anser att psykisk ohälsa inte existerar alls, det är ju Titaner som fuckar upp oss. För några miljoner och att du är riktig dedikerad (läs gör allt som vi säger) så fixar de allt det där åt dig, du behöver inga piller.

Det kan mycket möjligt vara så att denna professor och superduperduktiga psykolog är något på spåren, det finns en lathet hos människan och ett intresse från läkemedelstillverkare samt läkare med provision (i USA) att ordinera piller som en enkel lösning. Men jag kan inte annat än tänka mig att det hurrades rejält i ”kyrkan” när de fick nys om att det fanns någon med sjukt hög cred inom psykologin som talade negativt om ADHD som diagnos – här kom ett solklart argument för att de har rätt.

Med en budget på några miljarder som de tillskansat sig via en spännande affärsmodell och skattebefrielse (tack för den IRS), så det har de alla möjligheter i världen att ligga i framkant när det kommer till propaganda. Sociala medier är dessutom ett billigt och enkelt sätt att sprida falska rykten och alternativa fakta. I Sverige är vi rätt skeptiska till religion så Scientologerna har inte nått så stora framgångar (tack för det), men agendor och budskap går att få ut på mer subtila sätt där avsändaren inte är lika tydlig, som i det här fallet. Högerpopulismen har visat att det är väldigt effektivt så varför inte haka på liksom.

Sociala medier är idag ett aber ur den aspekten att vi tappat all form av källkritik (trots att det mesta går att kolla upp med några klick). Det som började som något där du delade roliga klipp och statusuppdateringar är idag en politisk plattform där vi får allt ifrån roliga kattklipp till artiklar om att ADHD är en bluff, att gå från myspysroligt till att bli en källkritisk logiskt tänkande individ är inte oproblematiskt –  Facebook och andra sociala medier är känslostyrda i sin karaktär. Men vi måste börja se det för vad det har blivit, en lysande propagandamaskin. Läs det finstilta, tänk igenom om delning direkt verkligen är smart – vems ärende går du?

(Ps. Om jag taggar Scientologikyrkan, tror ni jag får hembesök eller en stämningsdelgivning? Ds.)

Planka= Plankstek till middag

 

Biljettkontroll nu vid Gullmarsplan!!! Detta dök upp i mitt flöde på Facebook av en person som inte är så jättemycket yngre än jag själv. En varning till alla som inte betalat för sin tunnelbanebiljett att nu är det fara och färde om du inte vill åka dit.  Min spontana reaktion var: eller så betalar man.

För er som inte är bosatta i Stockholm(eller annan storstad) så har biljettkontrollerna varit en fråga som figurerat här många år. Dessa förhatliga biljettkontrollanter som går runt och sätter dit folk är precis som lapplisan ett inte allt för uppskattat inslag bland vissa medborgare. Framför allt är detta unga människor, studenter eller människor med någon form av ideologisk övertygelse om att all form av fascism ska motverkas – public transportation whants to be free!

Jag var själv en av dem som plankade friskt i unga år, mycket för att det helt enkelt var dyrt och inget du ville lägga dina stålar på – hellre lägga pengar på bärs och andra nöjen. Enkel logik, för en 16- 20 åring. Ungefär som att du hellre laddade hem en rulle från Pirate Bay än att du hostade upp ett par hundra kronor för en DVD som motsvarade en förmögenhet sett till din inkomst.

Att ungdomar plankar på tunnelbanan har jag alltså en viss förståelse för men när vuxna människor organiserar sig och startar föreningar som Planka.nu med motiveringen att ”det är genialt att betala tillsammans” och skickar ut meddelande på Facebook eller SMS om biljettkontroller, då kan jag inte annat än sucka högt. I min värld handlar det om prioriteringar och om ren o skär bekvämlighet. Att gömma sig bakom någon form av ideologisk övertygelse när det i själva verket handlar om att du hellre lägger dina stålar på roligare saker än transport, är för mig ett stort hyckleri. Det är ett egoistiskt tänkande där du vill slippa betala så att andra får göra det åt dig.

870 kronor kostar ett månadskort utan rabatter, vilket såklart är en del pengar, men då får du alltså åka fritt i hela Storstockholm hur mycket du vill. Alternativet är att gå, cykla eller åka bil varav det senare är en betydligt dyrare historia (om du inte samåker).

Så jag säger: lägg av och väx upp. Kör lite intern självkritik och fråga dig själv om du helt enkelt inte bara är lat, snål och bekväm. Stockholms Lokaltrafik är inte satan även om de ibland trasslar till det med en buss som är hela fyra minuter sen.

Sjuk

Det är inte ofta men ibland blir även A-barn som jag sjuk – ja jag vet, det låter säkert konstigt men så är det faktiskt. 38, 5 grader har det digitala räkneverket stått på och veckans jobbagenda flög ut igenom fönstret. Visst kan man ta ett par piller och bita ihop men det är nog inte allt för poppis bland kollegorna, särskilt inte hos dem med småbarn som ändå måste lägga ett gäng veckor per år i VAB- korgen.

Precis innan jag insjuknade var jag på besök hos en familjemedlem som har småbarn(som var lite krassligt) och när det gäller småbarn och förskola så är förhållandet det motsatta till arbetslivet. I arbetslivet söker vi varje möjlighet att ta oss till jobbet, hög feber och magsjuka samt avkapade ben är väl det enda som får oss att stanna hemma. På förskolan räcker det med att ögonen är lite geggiga eller minsta snor rinner från näsan (vilket gäller för alla barn okt-april upp till sex års ålder).

Då får du direkt höra att Astrid varit lite hängig idag och kanske borde stanna hemma imorgon, sådär vackert subtilt men med ett förmanande i blicken. Väl hemma röjer ungen som om det hade eld i baken, men du tvekar ändå att lämna barnet dagen efter eftersom att du då tvingas möta personalens blickar vid förskolans dörr.

Jag tror ingen förälder vill lämna ett barn som är uppenbart sjuk, man brukar märka det, men varför denna skuldbeläggande hets? Jag minns på ett föräldramöte för många år sedan när en hemmafru (ja, hon sa det själv) reste sig och på allvar tyckte att alla barn skulle vara hemma så snart de hade lite snor i näsan – för att visa respekt för allas barn (eller hennes). Jävlar va Försäkringskassan skulle ha det fullt på sitt bord om vi alla praktiserade den tesen… Men det skulle vara väldigt lite köer i storstaden, alltid något positivt!

Man ska få vara sjuk och du bör vara hemma om du är riktigt sjuk, men de flesta av oss är småsjuka under halva året (läs vinterhalvåret) och vi överlever dagen ändå. Att undgå all sjukdom skulle innebära att du får spendera ditt liv i ensamhet med vinylhandskar och ett hermetiskt tillslutet hem. Att vara normalt sjuk är inte farligt, bara jäkligt trist.

Det stora hotet

klimat

Denna vackra och mysiga vårdag passar väl alldeles utmärkt för att ta upp det som kommer på allas läppar så snart vädret inte uppför sig enligt plan: klimatet.

Snön ligger vit på taken i några delar av vårt vackra lynniga land och kalendern visar 17 april, ”ska det verkligen vara så!”, utbrister vi i beklagande stämsång. ”Lite global uppvärmning kanske inte är så himla fel trots allt”, inflikar vi snabbt därpå. Eller ”Inget stämmer längre, vår värld håller på att gå åt pipan på grund av alla utsläpp!”. Ja, vad ska vi egentligen skylla på i denna oförtrösteliga situation? Vem har egentligen rätt?

Vill du ta den gängse och mest accepterade sidan så väljer du att lyssna på de allra flesta, i alla fall de som hörs mest, det vill säga trädkramarna. Men det finns en svart sida också… (Rymdimperiet, Mordor, Dödsätare – sådana typer ni vet) Det finns en sida som bestämt hävdar att miljöfascisterna har tagit över världens agenda och driver oss utför ruinens brant. Att allt om den globala uppvärmningen är en enda stor ”Scam”. Det finns alltså människor som lägger all sin fritid att dokumentera isars storlek, stormars styrka och mängd, bara för att motbevisa den gängse opinionen. I deras ögon är klimathotet egentligen bara en stor fascistisk maktapparat som hittat på skatter att tjäna pengar och hålla oss kontrollerade.

Okej, låt oss leka med tanken att de har rätt. Ja, det finns inflytelserika organisationer och företag som gärna driver världsagendan åt ett håll som gynnar just dem för att tjäna pengar och få makt. De anlitade Al Gore för att få oss att lyssna, vi lyssnade och förfasades. Vi skrev fördrag och införde utsläppsrätter. Vi började tvinga företag att bli mer miljötänkande, minska utsläppen. Vi började källsortera och blickade åt bilar som släppte ut mindre och mindre farliga avgaser. Miljöfrågor blev ett naturligt inslag i vår skolundervisning etc. Vi blev mer och mer medvetna om att jorden inte är en slit- slängprodukt.

-Vilken katastrof, någon måste sätta stopp för det här fascistiska tänkandet…!

Inget är helt svart eller vitt, det finns säkerligen företag som tjänar storkovan på att klimatet står högt upp på agendan och det finns säkerligen anledning att hålla en kritisk hållning som inte baseras på panikartade känslor. Men, oavsett om vår påverkan inte är så stor på klimatet som motståndarna säger, så har vi historiskt sett varit rätt kassa på att ta hand om vår planet och det som lever här. Är det så himla fel att vi lär våra barn och oss själva att bli mer medvetna om att ekonomiska intressen och lathet framför miljön inte blir hållbart i längden? Missar man inte något i sin iver och ilska att överbevisa en enda stor världskonspiration?

–  Ha, ni hade fel! Isarna smälter inte alls så fort som ni trodde!

– Fast folk dör ju av föroreningar i städerna…

Det jag har lärt mig i alla fall är att den svenska våren, den bjuder alltid på överraskningar. Under mina 39 levnadsår har jag firat födelsedag i 20 graders värme med syrenerna blommandes ena året och i snödrivor det andra. Så vad våren anbelangar, så tar jag det kallt.

 

Cynisk?

stjarna
En man brister ut i ”Amazing grace” på Sergels torg framför blomhavet. En kamera ”råkar” fånga det. Vi häpnar och delar på Facebook. ”Vackert, sååå fint!”. Alla medier hakar snabbt på, snart sitter han i Malous soffa och berättar om sitt infall att sjunga och de känslor som fick sången att brista ut. Medierna gnuggar händer av lycka över att ha ännu en vinkel på den hemska händelsen på Drottninggatan som kan fylla nyhetsflödet efter att Paradise hotel- kändisarna uttryckt sina tankar.
Ja, det är väl fint att sjunga för offren, men jag har blivit allt för cynisk av vårt mediesamhället – ett samhälle där alla vill synas och längtar efter att bli en viral succé till varje pris. Det skulle inte förvåna mig om det dyker upp fler sångglada individer eller sångargrupper inom kort – det blir liksom alltid effekten när en har lyckats slå igenom på nätet.
Och självklart tror jag inte att man enbart gör det för sin egen skull, men kom ihåg vad jag sagt om artister – vi är alla narcissister till någon grad. Det spelar ingen roll om vi påstår att det är för barnen i Afrika, vi älskar ändå lika mycket att stå i rampljuset och ta emot hyllningar.
Därför blir en sådan här grej allt för sötsliskigt i min smak, ett förtäckt frosseri i andras olycka med besk eftersmak. För den här killen kan spela hur spontan som helst hos Malou, han kommer innerst inne vara skitnöjd med att ha lyckats bli ett namn i mediebruset – kanske rent av bli upptäckt. Och det är en grymt bra story, en story som kan sälja som smör i Aftonbladet/Expressen, TV4 m.fl.,  ”Killen som ville visa sitt medlidande får nu kontrakt med Sony music!”.
Jag älskar musik, både att utöva o lyssna på den, men jag är ledsen, jag köper inte det här –  Att en kille spontant ställer sig på ett ställe där man vet att hungriga journalister och kameror söker nya mål varje minut sedan förra fredagen? Han hade en plan och vi svalde betet med öppen mun. Eller? Är det bara jag som är cynisk?
Time will tell…

Vapenskrammel

bomber

Utrikesnyheterna fokuseras idag på en stor bomb som släppts över ett gäng IS-anhängare. Bomben är stor, jättestor. Svenska nyheter hakar på det amerikanska PR-tåget och visar bilder på när USA testspränger den, berättar hur otroligt farlig den är.

Jag minns när jag var yngre, då var smällare skithäftigt. En ”kinapuff” skapade ett pirr inombords redan flera dagar innan Nyår eller Valborg (på åttiotalet när vi var lite galna). I tonåren hittade nördarna i skolan kemilådan och lärde oss andra hur man bygger sin egen kraftfulla jättesmällare – det var farligt, det smällde jättehögt och var jättekul. I det som kallas ”Lumpen” fick jag kasta handgranat över en betongmur och slänga mig ner för att höra hur det smällde rejält på andra sidan. Det var läskigt, men såklart spännande för en nittonårig hormonstinn grabb som jag var då. Efter uttåget ur den korta militära karriären har det varit dåligt med smällare och bomber för min del, växte väl upp och insåg att det inte var så kul att smälla av smällare som skadar mer än de skänker glädje.

Trump har däremot inte tappat förtjusningen och bestämde sig alltså för att bränna av en rejäl rackare häromdagen, en bomb som ingen president före honom valt att släppa sedan Irak-kriget. Han är stolt. ”Kolla Putin, Kim Jong- Un, Assad och alla ni andra vad jag hittade på vapenhyllan! Alla (konventionella)bombers moder!”

Att en skjutglad amerikan går igång på sånt är väl inte helt oväntat, men att svenska journalister går igång på denna bombonani är ju mer än sorgligt. Expressen (och antagligen Aftonbladet) visar till och med provsprängningen med stora rubriker och smaskiga faktarutor. DN har något mer smakfullt lagt en förmanande analys precis under nyheten om jättebomben, ”En jättebomb stoppar inte terrorgrupper”, för att markera en något mer nyanserad och kritisk hållning, som sig bör om man ska kallas seriös tidning.

Men men, USA har fått just den typ av publicitet som de önskade för att påvisa sin stora vapenku..makt i tider när det skramlas både här och där i vapenförråden. Det dröjer nog inte länge innan ryssarna eller Nordkorea kontrar med något annat exceptionellt. Fast det måste nog gråtas lite inombords hos alla dagens ledare av större kaliber när de inser att det här racet redan bränts av för många decennier sedan med myyycket större bomber. Under kalla krigets dagar tävlades det i Megaton tills den dag Sovjetunionen nådde toppen, bokstavligen (nådde atmosfären), med sin ”Tsarbomba”.

Men sådana bomber får inte användas idag om du inte vill riskera ett kärnvapenkrig, precis som Kinapuffar är det inte PK, så man tager vad man haver. Och till deras tjänst finns den svenska journalistkåren, redo att rapportera om de senaste smällarna, de coolaste bomberna. Framför allt när USA spränger dem, för då är det lika häftigt som när Coca-Cola kom hit på 50-talet.

 

Glad ledighet!

easter

Jaha, då var det påsk igen då. Den helgen då vi alla blir djupt religiösa och ber till påskharen att vi ska få ett riiiktigt stort påskägg sprängfyllt med de rätta godbitarna i. Men bara om vi varit riktigt snälla. Eller har det där med snällheten bara med julen att göra… finns det något som säger att påskäggen uteblir vid eventuell obstruktion under året som gått? Påskharen verkar inte riktigt vara lika kinkig med där som jultomten, han är ju en lurig jävel av naturen som gömmer äggen för barnen.

Ja påsken är nog den högtid som är allra mest märklig av samtliga vi har. Det är en salig mix av sägner, religion och tradition. Häxor, Påskhare, Jesus och lite sill. Som barn är man nog mest tacksam för häxorna och Påskharen, men som vuxen mer nöjd med att Jesus fixat så att vi får vara lediga från jobbet 2,5 dag. Det här är det som är det fina med att leva i ett sekulariserat land och vara ateist, jag kan plocka russin ur en kaka som bakats ihop under tusentals år och slippa alla trista saker.

När jag var liten så var t.ex. Långfredagen skittrist, allt var stängt, men idag är det som vilken annan röd dag som helst – dvs bara att stolpa in på gallerian och köra på som en vanlig lördag eller söndag om man vill. Nu finns det förstås en del människor som fortfarande lever enligt den gamla traditionen och faktiskt tänker på Jesus dessa dagar, men vad händer den dagen när de flesta av oss (om det inte redan är en majoritet) helt enkelt ger blanka fan i varför vi firar påsk? Hur länge kan vi med gott samvete kräva ledigt av religiösa skäl och sedan sitta med choklad i hela käften medan vi dricker shots i en solstol uppe i skidbacken?

Antagligen länge till, för den här typen av hyckleri är vi beredda att acceptera så länge vi ser en fördel att få det lite gött i vardagen. Jag klagar inte heller, jag kan spela jättekristen inför arbetsgivaren och utkräva kontemplation under påskdagarna så länge som jag får min ledighet. Och påskägg. Och kärringar. Henne har ju för övrigt hemma i lägenheten varje dag på året men kring påsk får man även dela ut godis till de uppsminkade varianterna som ringer på dörren och ”tigger”. Men men, traditioner är trevliga så länge som jag får vara ledig och ungarna tar sig tid att rita lika fina påskkort som jag gjort ovan för att få godis.

Värderingar

terror2

När röken har lagt sig och vardagen går tillbaka till något som kanske kan kallas normal så kommer en tid när de politiska poängerna ska kammas hem. Det är redan i full rullning, både från höger till vänster på skalan. Den medmänsklighet vi bevittnat senaste dagarna riskerar att drunkna i politiska utspel och inspel. Alla vill utnyttja situationen till att visa att just de har rätt väg att följa. Manipulerade bilder på muslimska kvinnor som obrydda går förbi offren på Drottninggatan, 10 000 fler poliser lovar Socialdemokraterna och så vidare. Opportunisternas tidevarv är här.

Historien har lärt oss att det är möjligt att genomföra det mesta i en tid av terrordåd, en tid då människor är rädda (med all rätt) och söker kontroll. USA lyckades genomföra en rad nya inskränkande lagar och satte igång ännu ett krig i terrorns namn efter 9/11.

Nu tror jag inte Sverige drar igång ett krig, sådant har vi lagt av med sedan några hundra år tillbaka, men vi kan i alla fall lära oss att terror inte är något du kan vinna mot på ett slagfält, för terror är inte en mänsklig individ. Det är ett ideal som ligger rotat i sinnet hos människor, precis lika mycket som det gör hos människor inom alla världens religiösa inriktningar och övertygelser. Att döda ett ideal är inget du gör på slagfältet. Du kan försvara dig mot det när det tar mänsklig form i form av soldater som strider, minimera risken att ensamma extremister genomför vansinnesdåd på våra gator, men du kan inte utrota det med vapen. De flesta av världens supermakter, med sina gigantiska krigsapparater, har testat döda ideal i fält, det har gått sådär… Men ändå blir vi alltid historielösa, glömmer bort det uppenbara och försöker om och om igen.

Att stänga alla gränser, polarisera och misstänkliggöra alla som inte går i kyrkan en söndag (gäller 95% av Sveriges befolkning förvisso) och dansar små grodor på midsommar gör bara att idealet får än mer fäste hos dem som känner sig utanför. Och det är precis extremister av olika slag vill, dela upp oss i ”Vi och Dem”. För då får de en tydlig fiende, då kan de peka på fel och brister hos motståndarsidan som får fäste i medvetandet hos människan. Och sådant tar tid att tvätta bort.

Det här ska vara ett land där du får tro på det du vill, men inte påtvinga andra dina ideal. Tycker du inte att Julafton är något du tror på, skit i det då, finns inget som säger att just det är det viktigaste även om majoriteten väljer att fira det. Visa och introducera konceptet för nyanlända, förklara varför vi firar, men tvinga aldrig någon, för vad vinner vi på det? Vi har alla våra egenartade traditioner och sätt att fira på och ingen går väl i krig för att grannen från Skåne äter Gåsapågmiddag i den Stockholmska förorten? Är väl trevligare att fråga om man får vara med och testa?

Vill du motverka extrema krafter, åk förslagsvis till Tensta centrum och delta i eventet ”Reclaim The Suburbs”. Visa att här i Sverige får man vara precis så som man vill, ingen ska påtvinga dig att se ut eller uppföra dig på ett specifikt sätt i någon ideologis namn. Det är en värdering som vinner i längden och som har kraften att döda extrema ideal. Rättar du dig inte efter dessa värderingar, då anser i alla fall jag att du bör söka dig någon annanstans i denna värld. Då kan vi ta i med hårdhandskarna.