Explosion II

Jag börjar på allvar tro att SPAM är en levande organism nära besläktade med växter, för när värmen kom så har det fullkomligt exploderat i skräpfiltret. Från 10 om dagen till sisådär 4-500 stycken… Och jag vet att det är robotar som skickar ut skiten, men det är samtidigt oförståeligt varför man fortsätter med samma taktik – hur många har accepterat SPAM- kommentarer på sin blogg…? ”Ja, det här känns fräscht, vederbörande tycker min text på svenska är skitbra! Klart jag ska promota deras bilförsäkringar i USA också när jag ändå är i farten!”.

Men jag är nog lite elakt när jag säger att det inte finns en uttänkt strategi bakom all SPAM, det finns faktiskt trender och kreativa lösningar som kaaaanske lurar mottagaren eller helt enkelt tröttar ut dem. Här kommer en lista på de bästa knepen om du själv vill ge dig in i SPAM- branschen:

  1. Skriv uppskattande och håll dig kortfattad, då funkar det på alla inlägg du kommenterar på.
  2. Skriv jättelånga kommentarer som bloggägaren måste skrolla långt igenom för att komma åt skräpknappen. Jobbar bloggaren på mobilen får de snart SMS-tumme av allt skrollande och kanske tröttnar på att radera.
  3. Skriv på så många språk du kan komma på, något av dem kanske funkar eller om inte annat lurar bloggaren o tro att det döljer sig något fenomenalt bakom den grekiska texten.
  4. Jobba med en bred bas av produkter, men glöm ALDRIG Viagra!
  5. När du kommenterat alla inlägg, gå över till de kommentarer som lagts på dina inlägg. Då lurar du filtret och kanske får jackpot på i alla fall en person som vill köpa din Viagra – kanske är en man med erektionsproblem!
  6. Upprepa listan ovan om och om och om och om och om och om igen….

Lycka till och kom gärna med fler bra tips om du kommer på bättre kreativa lösningar!

Explosion

Så äntligen är den här, sommaren. Redan i onsdags när jag gick hem på kvällen från en trevlig AW med jobbet så kände man i luften att det dallrade av sommarkänslor även om det var en smula mulet. Ett helt land exploderar likt en björk som äntligen får skicka ut sitt pollen i luften när värmen slår till på allvar. Vissa av oss lär snörvla friskt och fälla tårar i helgen av dessa gula gynnare, men det är nog även av lycka. Vi är ett soldyrkande land som lägger hela vårt hopp till värmen.

I år har vi alltså hållits på sträckbänken extra länge, varit uppgivna och svurit många ramsor. Snörvel har snarare varit på grund av förkylningar istället för pollen…  Men nu skiter vi i det, nu glömmer vi all plåga och blickar framåt.

I helgen blir det grillning, häng i parker med pastasallad i plastförpackning och kanske årets första riktiga rejäla solbränna. BIB:en och rosévin blir återigen en storsäljare på bolaget, första doppet i det(förmodligen) iskalla vattnet kommer att ske av längtande barn, uteserveringarna kommer vara omöjliga att få plats på och glasskiosken lär har ringlande köer. Alla kläder åker av och vi får kanske se vår första bara manliga överkropp ackompanjerade av vita ben samt sandaler med strumpor på Stockholms gator.

Det är sommar i Sverige (iaf södra delarna). Och jag är ledig.    

Post Eurovision

I lördags, sen eftermiddag, kom jag hem efter flera intensiva dagar i Dublin med jobbet och det är väl en underdrift o säga att jag var ett vrak som strandat. Det var knappt att jag kunde formulera förståbara meningar… Men, som tur vara hade jag inte några större förpliktelser och kunde placera mig i soffan och avnjuta ett av världens märkligaste TV- program som pågår i över 3,5 timme där du utan problem kan nicka till utan att ha missat något väsentligt. Finns det mot förmodan något sevärt du missar kan du alltid se det i efterhand.

Det är som sagt ett märkligt program som gått av stapeln längre än jag har existerat och det spelar ingen roll hur tråkigt man tycker det är, man slänger en titt på det i alla fall. Eller tråkigt, det är lite som en B-rulle du redan på förhand vet inte kommer välta några kiosker, så du skrattar åt eländet och tar det för vad det är.

Sverige tar som vanligt det här på största allvar och är en av de största när det gäller engagemang för tävlingen. Vi kör ändlösa uttagningar och försöker verkligen skicka det bästa. Vi slår på stort och ger färgsprakande shower med professionella nummer när vi själva arrangerar och hjälper alla stackars länder som inte fixar showen själva – Ni såg väl vår allas superproducent Chewbacka springa runt o dirigera på scenen? I tanke på vårt engagemang borde vi ha en direktplats till finalen kan jag tycka, men samtidigt kommer vi då kanske att leverera samma skit som ”the big five” gör eftersom att det inte spelar någon roll, de har sin plats i finalen.

I år vanns alltså tävlingen av Portugal, som aldrig vunnit tidigare. En lågmäld sparv som alla trodde skulle dö (på riktigt) om han ställde upp på scen. Världens sympatier visste inga gränser, det var naket och vackert. På 44 försöket gick alltså en balad från Portugal hem. Och inte en käft kommer kunna nynna den där låten även om den var vacker. Den är en kommersiell katastrof, för vilken radiokanal kommer spela den? P2? Kan du nynna den, handen på hjärtat? Jaja, skit i det.

Och hur ska Portugal ha råd att arrangera evenemanget när de inte ens hade råd att skicka en låt förra året? Det löser sig väl på nåt sätt, låt oss inte gräva ner oss i detaljer när känslorna fortfarande är varma, men jag antar att Chewbacka kommer att synas i rutan nästa år igen. Och jag kommer säkert sitta där och halvglo på spektaklet, igen. För det är märkligt, annorlunda och lite kul.

At the wrong gig…


Befinner mig på jobbresa i Dublin och som sig bör vid kortare resor så försöker man bränna av allt som har med landets folksjäl att göra på några få dagar; kort o gott ett jävla tempo. 

Första kvällen blev det turistrestaurang à la Irland med folkmusik och folkdans i en mörk källare längs långbord av trä. Klämkäck underfundig sångare med tillhörande band och hoppande river dance dansare bjöd på underhållningen o publiken klappade gladlynt med. Men den som framför allt fångade mitt största intresse var mannen, som i alla fall symboliskt, satt med pistolen mot tinningen och måste ha tänkt: skjut mig.

Sju dagar i veckan satt han där och underhöll banala turister med sin banjo och den här kvällen brast det helt enkelt – jag tänker inte längre låtsas att det här är kul, jag skiter i om jag får betalt. Varför Gud, varför…??

Inte ens när jag publikt gjorde bort mig och ställde upp på dans från scenen(dottern hade dött om hon såg det) så kom ett leende, allt var dött som en grå dag i november. 

Jag antar att det är en bra måttstock att utgå ifrån, när du ser ut såhär på jobbet, då är det nog dags att leta bland jobbannonserna.

Cheers!

Ying o Yang

Man brukar säga att i en relation är man Ying o Yang där båda två kompletterar varandra, om den ena är impulsiv så är den andra mer eftertänksam etc. Men jag lever med en sambo som är båda på samma gång, en levande kontrast till sig själv. Det finns ingen som är så effektiv och kan städa ett hem så rent som min sambo, men som på samma gång har en oförtröttlig och fenomenal förmåga att stöka ner; kaos och ordning kort och gott, hon är ett levande mysterium.

Det här är något som jag påtalat många gånger när hon förmanande uttrycker att ”Nu är hela hemmet städat och fint så det vore trevligt om vi kan hålla det så”, men att hon själv skulle vara värst är något som varken kommenteras eller dementeras. Hon kommer undan eftersom att hon trots allt är den som städar mest, så det går väl plus minus noll. Men fascinerande är det.

Min förklaring är att hon är ett typiskt andrabarn i familjen, ni vet de där som härjar under barndomen och hellre ritar med de stora penseldragen i målarboken de fick i julklapp. Får de en karta med klistermärken så sätter de upp alla på en gång och utan någon riktig tanke, bara rätt upp o ner på pappa och mammas vitrinskåp, för att det kändes bra i stunden. Själv är jag mellanbarn så jag lite av båda världar, mellanstökig men ändå med ett visst ansvarstagande, så jag har viss erfarenhet av att måla stort i målarboken jag med, men så sådär lite lagom.

Vi växer upp och tvingas lära oss städa och hålla ordning på oss själva, men karaktären från barndomen går aldrig riktigt ur oss. Vi tvingas kämpa emot våra arv för att säkerställa balansen.

Så, jag ställer alltid undan disken i maskinen och ser till att det ser drägligt ut i köket, men inte nödvändigtvis totalsanerat (om jag inte är på bra humör och känner ansvar, då blir det puts på varenda detalj). Sambon belamrar alltid diskbänken (för hon har inte upptäckt att man kan flytta disken till maskinen på en gång) till det inte går att få plats med något mer och gör sedan en storstädning där minsta fläck är borta.

Att leva i en relation och under samma tak är alltid ett spel om plus och minus, så länge som summan visar svarta siffror (dvs positivt på ekonomispråk) kan du stå ut med osorterade bestick i diskmaskinen eller kaos i återvinningskärlen.

Du kommer inte tro vad som sker om du läser detta inlägg…

 

När hon öppnar kakburken så får hon en överraskning ingen hade kunnat förutse….  Idag vimlar nätet av ”lockade” rubriker som ska få oss att klicka för att få svar på något som verkar sensationellt. Rubriker som ska få oss köpa tidningar har såklart funnits länge, men för några år sedan började klicken bli minst lika viktiga som pappersexemplar. Det sitter personer på heltid och producerar hönor av fjädrar för att vi ska kika in på just deras sajt, så att de ska få trafik och mer annonspengar. Bakom ligger många av de stora mediebolagen som även äger Aftonbladet (Schibsted), Expressen (Bonnier) m.fl.

Jag ställer mig ofta frågan, varför funkar det fortfarande? Efter 2–3 gånger så vet man ju att det bara är en struntnyhet, så varför kan det fortgå? Ja, vi är väl helt enkelt för nyfikna och rastlösa med våra klickbara fingrar på mobilen för att kunna motstå; för det kanske just denna gång är något som får mig att tappa hakan…

Men, en vän visade mig en fantastiskt bra Facebook-sida som slagit tillbaka och slaktar rubriksättarnas lockelser. På sidan ”Stop Clickbait Sverige” får du en kort sammanfattning på vad som egentligen döljer sig bakom den smaskiga rubriken, utan att behöva se 15 sekunder reklam och ägna 3 minuter av ditt liv för att få svaren. Dessutom blir det sjukt roligt när man klär av nyhetens banala budskap.

Sedan kan man såklart tänka kritiskt kring allt på nätet idag och fundera över om intentionen med just denna sidan är att få många följare och klick eller om det finns en seriös baktanke. Jag tycker i alla fall att det är en kul idé, men vem vet… den här bloggen kanske egentligen ägs av Bonnier… Du kommer inte tro vad som döljer sig bakom om du klickar vidare till nästa inlägg!

Kedjebrev

”Skicka det här vidare till 10 vänner, annars kommer du drabbas av sju års olycka!”. På min tid som barn kunde man ibland få brev (fysiska, sådana man kan ta på) där någon kompis drabbats av panik och skickat vidare ett brev som sades ha gått runt jorden flera hundra varv och aldrig fick stoppas. Om du inte skickade det vidare till minst 10 andra vänner så skulle din lycka vara förbrukad i minst sju år, kanske dubbelt upp om du verkligen hade otur. Sådant där fick en tioåring att skita knäck, särskilt som att jag var för lat att skicka vidare det där brevet jag fick; undrar fortfarande om det på något sätt har påverkar mitt livs lycka…

Fenomenet kvarstår än idag även om det numer sker via digitala medier och på Facebook lever det i allra högsta grad. Går inte en dag förrän någon delat/kopierat något kedjebrev där något ska lyftas fram: kärlek, psykisk ohälsa, cancer, kampen mot orättvisor, hot om påhittade hot etc.

Sociala medier är det perfekta kedjebrevinstrumentet eftersom att allt delas av just vänner och du kan inte vara sämre, du måste skicka vidare. Oavsett syfte så drivs allt av en fenomenal mekanism, rädsla. Rädsla att inte bidra, att vara en svikare. Att vara den som inte skickar vidare och sprider budskapet eller följer strömmen.

Jag ligger lågt, men jag väntar med rädsla på min första nominering till att skänka pengar till en organisation eller något annat liknande. Vad ska jag göra när det händer, om det är till Barncancerfonden? Ska jag stå där med skämskudden och låtsas som att det regnar, även om jag innerst inne vet att jag skänker pengar hej vilt till alla möjliga ting och inte borde ha dåligt samvete?

Kedjebrev är djävulens påfund, även om det är för en god sak då och då. De skrämmer mig än idag och skapar en olustig känsla inombords, hur mycket än mitt logiska sinne talar om för mig att jag inte behöver oroa mig, ingenting hemskt kommer att ske. Eller…?

Kungligheter

När jag var liten tyckte jag kungen och drottning var jättehäftiga, att sitta framför Kungafamiljens årskrönika var sjukt spännande. I vuxen ålder är jag inte lika imponerad även om knugen bjuder på ett o annat skratt iförd vikingahjälm på sociala medier.

I Storbritannien är traditionen än mer hypad och där stannar hela landet vid minsta nysning från någon kunglighet. Denna morgon blåste även våra medier upp den stora nyheten att hela det brittiska hovet sammankallats från öns alla hörn, någonting stort var på gång! Det spekulerades hårt, men vid 11.00 på förmiddagen meddelades det att… En 95 årig prins ska avsäga sig sina offentliga uppdrag. WOW! Jag höll på sätta kaffet i halsen, ringde mor och sålde alla mina aktier. Här hade man väntat sig att drottningen som aldrig tycks kunna dö var på väg att avsäga sig kronan, så att stackars Charles äntligen får bli kung, men icke.

Det är nästan så man börjar undra om de inte har haft sjukt tråkigt på slottet och kokade ihop det här bara för att jävlas lite med media och Challe. Den där drottningen döljer nog mycket bakom sitt pokerfejs, bäddar säkert säck och annat bus för att få tiden att gå. För hur kul kan det vara att hänga på slott hela dagarna? Visst du har allt gratis här i livet, men att vara ett levande muséum måste tära på psyket.

Nu ska jag ta en fet grogg och smälta dagens stora händelse, en sann historisk milstolpe.

Allt inkluderat?

I juni bär det av på klassisk charterresa till Medelhavet med hela familjen (katterna får dock stanna hemma) och det blir hela paketet: All Inclusive. Förra gången jag var på en sådan resa sa jag till mig själv: aldrig mer! Jag lämnade bara hotellet två gånger (och det var inte många meter), fick dricka blaskig öl och groggar i plastglas, äta påhittad europeisk mat i matsalen och hälften blev magsjuka under veckan som gick. Men med kallt väder kommer drömmar om solsken du kan lita på varje dag, så nu testar vi igen; pooler, rutschbanor, gym, strand, Bamseklubb och fri tillgång till käk och dryck. Yes!

Sedan vet man ju att det inte riktigt är ALLT som ingår i det där paketet, vill du ha de riktigt schyssta sakerna får du betala. Det här var något som ett par från Storbritannien missade, rätt grovt. De åkte till Rhodos och tänkte helt sonika att ALLT på HELA ön ingick i deras All Inclusive… Det var inte förrän kyparen, på en närliggande restaurang uppmärksammade dem om detta faktum, som ett ljus gick upp för dem. Hur man nu kan missuppfatta begreppet så pass grovt är en gåta, men det vore i och för sig rätt najs att kunna åka till exempel Rom och få käk och dryck gratis överallt. Kanske är ett koncept som går att sälja in med lite flit och övertalning av hela stadens bar- och restaurangägare, vem vet…

Våren är här!

Våren är här! I alla fall enligt kalendern och sångerna som går av stapeln framåt kvällen, men en snabb titt utanför fönstret vittnar om att det nog som i de allra flesta fallen blir en kylslagen kväll med täckjacka.

I många år har jag ställt mig vid Gamla stans tunnelbaneuppgång med mina sångfåglar till vänner och förgyllt vårkvällen med klassiska vårsånger och andra slagdängor, men i år får rösterna vila och fötterna slippa frostskador. I år får det bli klassisk parmiddag med vänner till sambon som jag aldrig träffat, vilket i och för sig blir ett äventyr bara det, men vi blir nog inomhus.

Varje Valborg brukar jag tänka tillbaka på ungdomens år när man röjde runt och spenderade vårens annalkande vid någon sjö eller liknande, oavsett väder så var det fest. Det var hångel (om man hade tur) och billig alkohol som man fått tag på genom tuffa ansträngningar. Det var kallt, men det spelade inte så stor roll, våren skulle firas in.

Som tur var gjorde jag inte min alkoholdebut förrän avslutningen i åttonde klass och då ytterst oförargligt, så min första Valborg med alkohol var först mot slutet av nian. Då hade vi tagit saken i egna händer och knåpat ihop vår egen mäsk som vi blandade ut med juice (för att köpa ingredienser var iaf då lagligt, oavsett ålder). Smakade nog fan, men föga brydde man sig om det – det gjorde jobbet.

Vi hade trots vår omogna pubertet testat fram en tålighetsgräns, max en liter av dyngan, för att det inte skulle gå över styr, vilket vi spred till alla som av någon anledning var med och delade på satsen om 20 liter. Men goda råd på fyllan vid 16 års ålder har en tendens att flyga iväg som ett löv i höststorm, så en person i bekantskapskretsen dubblade insatsen med 100% och fick en tur o returbiljett till Maria pool (finns det kvar?). Det dröjde inte många dagar innan vårat ”lilla hyss” uppdagades och jag fick stå till svars för vår illegala mäskfabrik, som i all hast fick läggas ned permanent.

Sådant kan vi skratta åt idag, men ju äldre ens egna barn blir desto mer kommer insikten att nu är det jag som står där som förälder med ett tonårsbarn på Valborg… Och då är det bra att minnas vad hela Valborg gick ut på. Det börjar bli dags att ta reda på var kidsen hänger, göra sig startklar för utryckning, låsa in alkoholen minst fyra veckor innan. Går såklart också låsa in barnen, men den strategin brukar sällan hålla i längden – ett uppror mångfalt värre brukar bli resultatet. Det är dags att betala tillbaka för gammal mäsk.

Det är nu man får hoppas att alla samtal med sitt barn faktiskt har sjunkit in, att det finns en strimma av förnuft som naglat sig fast och att de har vänner som tänker likadant och som ser efter varandra. Våren är här och för mig dagas en helt ny vår, snart ränner jag runt vid sjöar igen i kylan, men med en helt annan uppgift. Cirkeln är sluten.