Appropå ordval…

Jag började följa Michael Moore på Instagram och jag tror det behövs mer än bara byta ut Trump, kanske ett helt lands ordförråd när du ändå är på’t. Nog för att stämningen och ordvalen hos sambons blogg kan ränna iväg gällande vett och etikett, men här sparar man inte på krutet må jag säga! Det här vara bara ett litet urval…
Fortsätter det såhär kommer det bli lätt att lära sig engelska för framtidens generationer:)

Ordets makt

 

Jag var inne och fluktade på ämnet igår, det här med ord som tenderar att byta skepnad var och varannan sekund för att låta bättre i mun eller helt enkelt beskriva sanningen ur ett mer korrekt perspektiv. Gårdagens ord var således ”Funktionsvarierad”, ett ord som dök upp bara för några veckor sedan i min världsbild; hört det? Rättstavningen har uppenbarligen inte hört talas om det ännu, väntar väl på en uppdatering från högre ort.

Som retoriskt skolad jag är så viftar jag inte bort ordens betydelse i ett nafs, de har faktiskt större inverkan än vad ytan kan avslöja. Att ta från någon sitt språk och ord är ett jättebra sätt om du vill radera en identitet, vilket historiskt sett skett lite här och var i världen (Spanien, Turkiet, Sverige m.fl.). Orwell var också inne på samma spår i boken 1984, att äga språket är att ha makten.

Men det går ju att bli fly förbannad på också eller sjukt störd på´t. I mitt vardagliga yrke när jag inte sitter och plitar ner åsikter här, hamnar jag ofta i diskussioner med företag och andra organisationer där varje ord vägs med mikrogramprecision i en textmassa om sisådär 5000 ord, till exempel om vi ska ha ”och” eller ”samt”… I de fallen vill man bara skrika ut ”Ingen kommer att bry sig, hur många ord tror ni de kommer komma ihåg!”.

Sedan har vi de här kluvna fallen, de politiskt korrekta. I min ungdom hette det till exempel ”gatusopare” eller ”städare” för att sedan bli ”miljötekniker”. Och det krävs väl inget mattesnille för att räkna ut varför man ville byta ut de orden till något som snarare ger associationer till en ingenjör, även om jobbet var detsamma. Trams säger ena ringhörnan och den andra klappar händerna åt att vi nu äntligen höjt statusen.

Men som jag läste i en artikel, varför lägger företag ner tusentals timmar på att formulera vackra ord (corporate bullshit även kallat) om det inte har någon betydelse? Ja, sanningen ligger väl någonstans däremellan anser jag. Kan du ladda ett ord med bra associationer som folk köper, då är alla dina ansträngningar dig till godo, men försöker du sminka en gris som redan har en association så spelar det mindre roll. Ibland funkar det, ibland inte.

Om ”Funktionsvarierad” kommer att slå på den svenska marknaden återstår att se, Word har uppenbarligen inte köpt det ännu.  

Viagra…

Alltså, jag vet att jag närmar mig fyrtio och att jag mer och mer lämnar min ungdom och mina bästa fertilitets dagar, men 300 spamkommentarer för Viagra, är inte det lite att ta i?

Jag menar, jag fattade första gången, men någon tycker uppenbarligen att jag är lite trögfattad eller slö som inte handlat ett 500-pack redan( Eller ska man ta 1000 på en gång kanske?).

Spenderade halva dagen igår med att markera kommentarer som skräp och började nästan undra om inte sambon försöker säga mig nåt…

Eller så kan det vara så att WordPress vill tjäna en extra hacka på det där spam-filtret som det finns så fin reklam för. För 39 $ så slipper du allt klickande och bibehåller din trovärdighet på bloggen…

Jag hopppas(hoppas hoppas) att det beror på det senare. 

The untouchables

 

Dagens generella fenomen har i dag kommit till ”De oantastbara”. Och vilka är nu de undrar du. Jo det är de som aldrig kan kritiseras, för de antingen är en minoritet eller har råkat illa ut i livet på något sätt, alternativt jobbar för facket.

Ett bra exempel är mitt feministiska inlägg för några dagar sedan som satte igång en liten storm – hur kunde jag skämta eller ens insinuera att jag som patriarkal förtryckare ibland upplever att pendeln ibland kan slå över åt andra hållet; att jag faktiskt också kan uppleva att det finns ojämställdhet som drabbar män?? Fick ju självaste jättemycketfeministen på mig, Lady Dahmer, som skanderade högt att jag borde skämmas som ens uttalade mig (typ, orden patriarkat och minoritet fanns även med i harangen).

Och det här sker ständigt. Har du ett funktionsvarierat barn (eller vad det nu heter idag, sjukt svårt att hänga med i senaste trenderna, tyckte även rättstavningsprogrammet…) har du automatisk frikort att prata om detta ämne och om någon skulle kritisera dig i den frågan kan du snabbt dra upp det kortet: hur kan du kritisera mig, du vet inte hur det är. Om du sparkar på någon som världens ögon redan ligger ner får du snabbt höra det, även om dina argument är fullt logiska.

Det här fungerar förvånansvärt bra i Sverige eftersom att vi av naturen är sjukt konflikträdda och drar oss tillbaka vid minsta antydan till att vi sårat någons känslor. Men att man har automatisk immunitet och bär på sanningen för att man känner sig som ett offer i någon grad, den tanken köper jag inte och irriterar mig ständigt på. ALLA kan kritiseras, även jag (tro det eller ej. Det är svårt, jag vet).

Annars blir vi som ett gäng tonåringar som ständigt skriker      så fort man påpekar den frånvarande städningen: Du fattar ingenting hur det är att vara tonåring! Och slänger igen dörren…

Crack your bones!

Obs, det här inlägget kan mycket möjligt tolkas som reklam så för att vara på den säkra sidan utan att få på mig sambons reklammobb så skriver jag: Sponsrat inlägg i samarbete med Stateofspine.se

Sådär, då har man varit hos Hanne Lauritsen och fått sig en totalrenovering av sin snart (inte riktigt än) trettionioåriga kropp. Sned o vind var jag så det förslog, men kom ut som en ny människa och hoppade ner längs gatan med solsken i blick.

Så vad utmärker en bra kiropraktor? En snabb empirisk analys: tydliga sadistiska drag med förkärlek till knakande ljud. Du kan på en sekund avgöra om det är en bra kiropraktor bara genom att titta på dem – det lyser av ondska i blicken. ”Nu jävlar ska jag knäcka skiten ur dig”, kan man nästan se dem tänka när de småler mot dig i dörren. Då vet man att man har kommit rätt.

Eftersom att det är torsdag och efter lunch(då man behöver livas upp) så bjuder jag på någon som har en klockren beskrivning av just släktet kiropraktorer –  Mr Eddie Izzard. 

Fackpamp

Nu kommer jag säga nåt som kommer få en del av er att hoppa högt och skrika, men vad har vi facket till? Ja jag vet att utan facket så skulle inte jag ha så bra arbetsvillkor som jag har etc etc. vilket jag såklart är sjukt nöjd med men hur länge ska facket få leva på gamla meriter?

Som alla institutioner så slutar det med att man tar sin roll för självklar och börjar ta sig friheter som i början av förhållandet inte skulle finnas på kartan. Nu senast var det herr fackpamp på Transport som fint och högljutt skanderat att de internt ska dricka med omdöme, vilket också såklart ser dåligt ut på representationsredovisningen.

Och vad händer… jo samme man sitter på finkrog och shottar upp medlemmarnas pengar i fint sällskap av några väl avhängda humrar. Förvånad? Inte jag. Sätter du makt i någons händer så spelar det ingen roll hur fina ord som strömmade ut ur munnen till en början, förr eller senare tappar vederbörande allt vett och etikett när det kommer till måttlighet.

Nu gäller det här inte enbart herr fackpamp utan synen på sin orubbliga ställning ligger djupt rotad även i den enskilde fackanställde, enligt mig. Har så många gånger stött på exempel på en attityd där man fullkomligt kör över folk med inställningen ”vi är facket, det är vi som bestämmer och vi gör som vi vill!”.

Verklighetsförankringen känns helt förtappad i sin maktfullkomliga trångsynthet. Samma fenomen har vi även sett hos Socialdemokraterna. De har haft en ohotad maktposition som ett av Sveriges största partier i decennier, majoriteten har älskat dem. Men även de gick i fällan att ta sin relation för självklar. Nu harvar de mellan 20-30 %, har identitetskris och ställer sig frågan, varför älskar de inte oss längre?

Ingen är oantastlig, ingen kan leva på gamla meriter för länge. Så snälla vakna alla fackpampar och anställda, vi är inte till för er, ni är till för oss. Hajar ni inte det snarast, lägg ner skiten så kanske vi och ni återigen upptäcker varför o vad  vi behöver er till och vad ert uppdrag faktiskt är.

Ibland kan en skilsmässa väcka den mest slumrande karlslok som sitter i soffan framför TV:n med biran i handen.

Eldhav

Vill du skapa debatt och diskussion på hög nivå(kanske mest sett ur ett volymmått så som decibel) ska du prata om barnuppfostran, Trump/SD, Jämlikhet/Jämställdhet, kroppsfixering/diet eller vaccin. Det ger garanterat 99,9% av Sveriges befolkning en anledning att ha en åsikt. Och den är bestämd. 

Det här är empirisk forskning jag själv kommit fram till (som är säkerställd, lovar) efter att ha följt bloggvärlden, Facebook och andra sociala media. Funkar varje gång du ens rör vid ämnena och ett en skämtsam inställning till något av dessa ämnen kan du glömma, för det är på blodigt allvar(märkte jag själv med mitt feministiska à la carte- inlägg där det rasades på sambons blogg). 

Det bästa är såklart att mixa några av ovanstående ämnen, då får du garanterat ett kompott som blir överkokt på några minuter. Ska du ge dig in i diskussionen själv behöver du vara förberedd på ett några saker, så här kommer några tips:

1. Oavsett vilka argument du har, det är kört ändå.

2. Har du inte barn får du inte uttala dig om barnuppfostran, det är något som har bestämts av någon. 

3. Har du inte varit eller är du inte överviktig när du pratar om kroppsfrågor – se punkt 2.

4. Är du inte läkare eller medicinutvecklare (typ)… äh skit samma, ingen kommer tro dig ändå om du korrekt uttalar dig om vaccin.

5. Har du inte mer energi än en treåring på amfetamin kommer du aldrig kunna uppbringa energi att fullfölja diskussionen.
Finns säkert fler bra tips som ni gärna får dela med er, men det är en grund att stå på i alla fall när ni ger er in i eldhavet. 

Lycka till!

Stoppa döden i berget!

Utanför stadshuset står en mindre äldre skara och protesterar mot bussterminalen i Katarinaberget (ett berg som faktiskt inhyser ett av vårt lands största skyddsrum), en av de sista delarna i den ”nationella” angelägenheten Slussen-bygget.

Den stora oron, som framförs på barrikaderna, är riskerna vid brand. ”Hur kan våra politiker vara så dumma, detta är ju livsfarligt! Att ha en terminal långt ner i berget, det räcker med att en buss börjar brinna så blir det en dödsfälla!” 
Tänkte lite. Har inte Stockholm Nordens största tunnelbanenät…stora delar i berg, långt ner…

Stäng ner tunnelbanan, det är en dödsfälla!!!

Hela Sverige tjatar

Alltså det här med att hela Sverige alltid ska göra massa saker på TV, när ska det ta slut? Jag funderar skarpt på att ta ett jobb på ett produktionsbolag, måste vara det lättaste jobbet sedan Text-TV uppfanns – för utvecklingen har ungefär gått precis lika långt där när det gäller innovation.

Tänk bara hur deras måndagsmöten kan se ut. ”Jaha, nu har vi bakat, lagat mat, pysslat, sytt, små barn som gjort typ samma sak, proffs som gjort samma sak, vad sägs om hela Sverige sotar, snattar, snortar? Kanske röra sig ut i en förort och få lite mångfald på köpet, sånt säljer ju bra(även om vi bor i Bromma och aldrig sätter vår fot där, men säg inget till någon om det). Det känns fräscht o nytt! Vilken vinkel vi kommit på!”.

Ja ni märker ju, jag hade gjort en spikrak karriär på ett sånt produktionsbolag (kom ihåg var ni hörde koncepten först)

Vi kan beklaga oss på Melodifestivalen, att den är en enda lång transportsträcka som är precis likadan varje år, men övriga 46 veckor om året är ju precis samma långa transportsträcka med samma skit om och om igen också. Personligen hoppas jag och tror att vanlig TV-TV är död snart, men så länge det finns mjöl i påsen som ger bröd åt TV4 kommer vi få stå ut med ännu en omgång av bakverk.
Jag säger som killen som åkte ut ur Hela Sverige bakar – junior:

Skönt att jag fick åka ut, jag var ändå rätt trött på baka.

Sol vind och vatten(och lite snö)

I måndags var det alltså vårdagjämning och mammas födelsedag, det senare var nog något som enbart några få av oss reflekterade över, men när det är vårdagjämning väcks hoppet inom oss – ÄNTLIGEN! NU ÄR VÅREN HÄR! Av med vinterkappa och moonboots, på med solbrillor och t-shirts!
En snabb titt ut igenom fönsterrutan grusade dock allt, snöfall…
Muttrandes vid kaffemaskinen förbannar vi landet Sverige och att det nog ska ordna upp sig till Midsommardagen.
Tänk att det är lika fascinerande som när första snön kommer, vi blir alltid lika förbluffade över det faktum att… det alltid är såhär.
Men vi vill inte, kan inte acceptera sanningen! Hoppet om solen här i Norden är nog ett av våra mest signifikanta drag, om du frågar en Sydeuropé eller någon från ett varmare klimat. Vi bygger nästan hela vår identitet kring det.  Och vi vägrar ge upp, molntäcket kommer att skingra sig vilken minut som helst.
I söndags var jag på brunch ute på norra Djurgården och även på restaurangen var de precis lika förbluffade, men inte att solen nu äntligen sken, nej för att de hade så många besökare… Det är ju skrivet i sten att när solen skiner så lämnar alla hus o hem. Hur kan man missa en sån sak!? Vi är ju totalt sönderlästa i vårt beteende, lite som Sveriges anfall i ett fotbolls-VM(om vi nu ens går till fotbolls-VM).
Svårare än såhär är det inte: fint väder, alla är ute och ”passar på”, dåligt väder, alla är hemma med tända ljus o myser eller shoppar i en galleria. Kan du den regeln så vet du när du shoppa eller när du ska gå på uteservering utan att bli störd.
På söndag byter vi till sommartid och då kan man ge sig fan på, om solen inte skiner, att Sveriges befolkning går in i ett kollektivt surmulande. För om det heter ”Sommartid” så ska det banne mig vara sommar och då ska solen skina!